Adoremus in aeternum, är en romersk-katolsk tidskrift, utgiven sedan 19 år av Mikael Rosén.
Vårt mål är att upplysa troende katoliker om de världstillvända svängingar som satts i gång efter det olycksbringande s.k. 2:a Vatikankonciliet (1962-65).
Adoremus in aeternum - är en sedesvakantistisk tidskrift, vilket innebär att vi anser att den heliga stolen är vakant och att den nuvarande påven (minst sagt) är en
inkräktare! Vi har efter lång erfarenhet begripit att det i dagen läge är lättare för dagens katolska "präster" att bedriva kaffebordsekumenik med kreti och pleti - vilket även inbegriper Kyrkans fiender såsom muslimer och sionister! Allt vad vi strävar efter är att vara lydiga Kyrkans tradition. Under vår långa ofta stormiga existens har vi publicerat en hel del värdefulla artiklar, både på svenska och engelska. För dem som ännu inte lämnat den s.k. efterkonciliära "kyrkans" destruktiva verksamhet hoppas vi att dessa artiklar är till hjälp!
Adoremus is a traditional roman-catholic sedevacantist newspaper! We treat the bogus popes since Vatican 2 with disgust. They are nothing but heretics, which means that their actions are of nil and void.
If you want to subscribe to our periodical - please contact the
editor, Mr. Mikael Rosén, Pl. 1058, 438 91 LANDVETTER - SWEDEN, The subscription rate is 165 swedish crowns, or 35 usd, or, 200 Ffr. Our swedish postalgiro account is 441 75 10 - 7. You could also send questions about the Catholic Faith to our
E-mail adress: adoremus@mailbox.calypso.net.
Prayer to Our Lady of Sorrows (patronsaint of Adoremus).
Har Rhen förorenat Tibern?
"En ondskefull dröm"
I början av år 1959 efter vår Frälsares födelse fick påven Johannes 23:e en dröm, i vilken han såg alla Kyrkans biskopar församlade i ett koncilium som skulle "vädra ut allt det gamla och släppa in ny luft i Kyrkan". Det är ganska betecknande att Johannes själv (Roncalli) under sin ungdom betecknats som farlig av flertalet påvar - och rätteligen misstänkts för frimueri och liberalism. Att han nu ville göra upp med sitt "förflutna" var därför inte alltför överraskande. I sitt öppningsanförande vid konciliet sade Roncalli: "Jag är säker på att Kyrkan kommer att få ny energi och styrka genom konciliet, och kommer att ta sig an framtiden utan rädsla. Vi måste vända ryggen åt domedagsprofeter som alltid predikar undergång och katastrofer, och som tror att världens undergång är nära...De hävdar att vår tid i jämförelse med andra tider bara blir värre och värre, och de beter sig som om de inte lärt sig någonting av historien, livets verkliga lärare". Han fortsatte: "historien, har visat att ingenting varit bättre under de gamla dagarna".
"Drömmen" om att förnya Kyrkan, resulterade att han vid konciliets öppnande ersatte Kyrkans läroämbete med historiens dito, vilket är minst sagt märkligt, då historien inte visat sig vara ett med det rike som Kyrkans grundare - Jesus Kristus - predikade! Vi hävdar med bestämdhet att Roncallis dröm inte var något annat än en uppgörelse med alla de 'oförrätter' han tidigare lidit!
Den europeiska alliansen
Det fanns en del betydelsefulla allianser inom V2 - den mest inflytelserika var den s.k. europeiska alliansen som bestod av de tyska, holländska och skandinaviska biskopskonferenserna, ytterligare ett par kardinaler anslöt sig därefter till denna liberala gruppering, såsom kardinal Liénart av Lille. Det var till stor skada för Kyrkan att de engelsktalande prelaterna såsom Spellman av New York, Cushing av Boston, Ritter av St. Louis, Meyer av Chicago, Gilroy av Sydney, Conway av Irland och McCann av Sydafrika - inte hade ett eget program. I åtskilliga intervjuer hävdade nämligen dessa att de var till freds med kyrkan som den var, de hade också svårt att förstå Roncallis prat om 'katastrofer'. Deras kyrkor var överfulla, ett stort antal konvertiter sökte sig till deras församlingar varje år och sist men inte minst var deras ekonomi mer än sund. Om man ser till dagsläget med alla onödiga utgifter för pedofilrättegångar och stängda kyrkor, förstår man deras tveksamhet inför alla föreslagna förändringar. Falsk lydnad var någonting som ständigt genomsyrade "V2"! I en kommentar till konciliet skriver förre presidenten för Notre Dame university i Indiana: "Den efterkonciliära kyrkan är inte mer säker, fridfull eller ordningssam.
Men det är en bättre kyrka - mer kristuslik, mindre världslig; mer medveten om sin
centrala apostoliska mission och hur denna sätts i relation till de fattiga och makt-
lösa; mer medveten om ekumenisk strävan till "enheten i Kristus" och mindre in-
tresserad av att andra söker sig till oss". Om man söker efter grova förnekelser av Evangeliets och Kristi missionsbudskap, är nog detta ett av de värsta exemplen, det är inte svårt att förstå de engelsktalande biskoparnas svårigheter till att bilda en trogen katolsk allians vid konciliet!
Efter att biskopar och kardinaler från den europeiska alliansen besatt ordförandeposter eller andra viktiga poster i konciliets 10 kommissioner, kunde en holländsk prelat utan dörr på rösten säga till en likasinnad: "Detta var vår första seger". I ett förberedande samtal inför konciliet hade statssekreteraren Kardinal Tardini inbjudit en lång rad teologer och hävdat: "Efter vad vi idag kan se kommer konciliet att anta en karaktär som är mer praktisk än dogmatisk; mer pastoral än ideologisk; det kommer snarare att framlägga normer än definitioner". Helt klart är att den gode kardinalen underskattat den europeiska alliansen. Under den första sessionen som bland annat behandlade den Heliga Liturgien sade ärkebiskop Montini bl.a. "Det är viktigt att kommissioner bildas efter konciliet som ser till att den katolska gudstjänsten framhäver sitt arv bättre och gör den mer förståelig och användbar för dagens människor". Ovetande lade Montini et co, fram normer som han sedan hade att följa som 'påve Paul 6'. Man kan säkert fråga sig om det var speciellt ovetande som han ställde sig bakom dessa normer?
Angående liturgiens språk, sade han att exempelvis latin inom den latinska kyrkans omkrets skulle bevaras intakt i de delar av riten som var sakramental och i den rätta betydelsen av ordet 'prästerlig'. Vi kan nu se hur dessa ord var tomma och av noll och intet värde! Den 30 oktober höll den traditionstrogne kardinalen Ottaviani ett anförande i vilket han sade: "Söker vi frammana under, eller skandaler, bland det kristna folket, genom att införa förändringar i en så hedervärd rit, som har varit godkänd under så många århundraden och nu är så familjär? Den heliga Mässans ordning skall inte behandlas som om det var ett klädesplagg som måste moderniseras för varje generation". Tack vare sin delvisa blindhet och sin kärlek till den Heliga Mässan, överskered Ottaviani den föreskrivna gränsen på 10 minuter vid varje tal. Då den ädle kardinalen inte lyssnade till 'varningsklockan' sade den progressive kardinalen Alfrinkt till en tekniker att slå av mikrofonen. Detta var ett av de första bevisen hur man behandlade "oliktänkande" inom Kyrkan. Kardinal Döpfner av Munchen uttryckte det på sitt eget sätt: "Vi står framför en tjock stenmur och det ser inte ut som om vi kommer igenom den". Framtiden skulle utvisa hur fel han fick!
Missionssynpunkter ang. Liturgien
Ärkebiskop D`Souza av Nagpur, Indien hävdade att äktenskapsriten som den nu såg ut var oförståelig för många av landsbygdens innevånare. För att göra denna mer förståelig har en del lokala seder inkorporerats i Indien. "Till exempel, eftersom en ring inte betyder något alls för vårt folk, så ges istället en maträtt som kallas thalee av mannen till hustrun". Detta var bara början av alla de förbrytelser emot Kyrkans konstitutioner som kom att uppträda efter V 2. Kanske var Johannes Paul 2:s mottagande av Tilakmärket - av en hinduistisk prästinna - själva kulmineringen? Biskop Lawrence Nagae av Urawa, Japan hävdade att katolicismen gjorde mycket små framsteg i Japan och eftersträvade en liturgi "fri från västerländskt tänkande". Han tyckte även att Mässan skulle befrias från något så 'ojapanskt' som knäböjningar, detta härstammade, menade han, från den västerländska kulturen och var meningslöst för genomsnittsjapanen. "I vårt land gör vi en värdig bugning då vi vill visa vördnad, därför tycker jag att bugningar skall ersätta knäböjningar. Andra ceremonier såsom kyssandet av liturgiska föremål verkar också konstigt för oss japaner. Detta skall tas bort då kyssandet i orienten är 'oförståeligt'. Han tillade också att korstecknet inte borde användas lika ofta...". Man kan fråga sig om det inte är så att hela Kyrkan nu "japaniserats" - då det just är detta som inträffat då vår heliga liturgi förvärldsligats?
En filippinsk missionsbiskop tyckte att Mässan skulle bli "ekumenisk" och helt skrapas "fri från historiska förväxlingar" och skapa en "mässa" där allt är "djupt rotat i den heliga skrift". Man kan undra om man här talar om Johannesgården eller S:ta Eugeniakyrkan i Stockholm? I slutet av konciliet hade man tagit dessa 'allvarsord' till hjärtat och beslutade mycket riktigt att hela mässan skulle läsas högt, inklusive Canon och detta på folkspråket med prästen riktad mot folket. Man hade hellre lyssnat till historielösheten än till Sanningen och den historiske Kristus!
S:t Josef i rampljuset
Ett flertal konciliefäder ville ge den helige Josef en mer hedervärd plats i Mässan. Konciliet beslutade den 13:e november 1962 att den helige Josefs namn skulle följa strax efter den heliga jungfruns namn i Mässans canon. Till minne av att S:t Josef hade varit Vatikankonciliets skyddshelgon. Till historien hör att många konciliefäder tyckte att frågan var meningslös. En åldrad biskop vid namn Cule från Mostar, Jugoslavien, hade den 10 nov. ett långt inlägg till förmån för "S:t Josef". Kardinal Ruffini tyckte efter talet att han skulle slutat långt tidigare; samt att 'vi alla älskar den helige Josef', vi hoppas att det finns många helgon i Jugoslavien".
Biskop Cule var dock sedan länge en personlig vän till Roncalli. Trots svåra umbäranden och hätskhet från kommunisternas sida hade han kommit till konciliet, för att förespråka S:t Josef. Joh. 23 beviljade denna hans önskan. Det är därför märkligt att det idag helt saknar betydelse om man nämner Josefs namn eller inte. Om man inte respekterar Kyrkans tradition - eller V2 - varför skall man då ära S:t Josef? Och hur ofta använder de moderna prästerna den romerska canon? Det är betydligt lättar och bekvämare att vila sig igenom canon 2 eller 3!
Den första sessionen åstadkom inge annat än ett ivrigt ifrågasättande och promulgerande av eviga sanningar. Den blivande 'kardinal' Ratzinger kommenterade den första sessionen så här: "Det faktum att ingen text hade godkänts, var det starka motstånd emot den anda som genomsyrat förberedelseverket. Detta var den verkliga epokgörande karaktären bakom konciliets första session". Om man betänker att troende kardinaler låg bakom mycket av det förberedande arbetet och att det hela slutade med en överlägsen seger för de progressiva krafterna kan man verkligen kalla denna första session för 'epokgörande' - men inte till de troendes fördel!
Den andra sessionen
Den andra sessionen ägde rum mellan den 29/9-62 - 4/12-63. Sessionen led ett svårt avbräck den 3:e juni då den 'gode påven Johannes' avled. Mycket har sagts (och kommer att sägas om honom) om denne, men visst var han god och snäll emot dem som delade hans progressiva åsikter! Inför denna 2:a session samlades de tyska och SKANDINAVISKA biskoparna i Fulda för att 'lägga upp taktiken'. Mycket skulle dryftas bl.a. inrättandet av ett sekretariat för icke-kristna religioner. Den nye 'påven' Paul 6, tyckte att det var viktigt att konciliet skulle vara öppet, både för andra kyrkor och observatörer från icke-kristna religioner. Detta ledde i längden till att konciliefäderna fick 'vakta sina tungor' så att de inte gav uttryck åt sin katolicitet! Många fäder eftersträvade 'biskoplig kollegialitet', någonting som den konservative biskopen Sigaud från Brasilien varnade för. Redan Innocentius III på sin tid (1198-1216) hävdade att Kristus gett makt till Petrus och inga andra, inte till andra utan Petrus, utan åt Petrus utan andras inverkan, detta var givetvis inget populärt yttrande. Det gick dessutom stick i stäv med de 'frihetsälskande' tyska och SKANDINAVISKA biskoparnas idéer.
Därefter gick diskussionen vidare om den Heliga Jungfrun. Den europeiska alliansen gjorde sitt bästa för att 'gömma undan Herrens Moder', och hänvisade bl.a. till att alltför mycket prat om Jungfru Maria skulle skrämma de protestantiska observatörerna. Biskop Grotti (medlem av servitorden och biskop av Acre e Puras, Brasilien) kom med ett viktigt inlägg: "Består ekumenik av att gömma eller bekänna sanningen? Bör konciliet predika katolsk tro, eller den lära som 'våra skilda bröder har'? Att gömma tron skadar ju både dem och oss. Det skadar oss därför att det framstår som om vi vore hycklare. Det skadar dem som är skilda ifrån oss, därför att det framstår dem som svaga och oförmögna till att ta del av sanningen". Grotti avslutade: "Låt oss bekänna vår tro öppet...Låt oss vara de lärare som Kyrkan uppmanar oss att vara, vi skall predika med klarhet, utan att dölja sanningen". SANNINGEN, var verkligen något som kom i kläm, under V2. Varför glömdes doktrinen 'utanför Kyrkan ingen frälsning' borts? Varför nämndes helvetets existens endast en gång under hela konciliet? Möjligen - kanske - för att så många av konciliefäderna hade lögnens fader som ledare och rättesnöre?
Diskussionen om ett ständigt diakonat gick vilt till och många biskopar hävdade att 'det inte är samma sak att ha en ovigd lekman som kateket som en vigd. Den vigde mannen kommer att erhålla nåd genom sin vigning. Nu för tiden delar ju som bekant både kreti och pleti ut Kristi Lekamen och delger oskyldiga katolska barn sina egna progressiva åsikter. Många säger att det är en fråga om 'personalbrist' - men då prästämbetet förlorat sin höga ställning - är det då inte dags att 'vrida klockan tillbaka - många varv'? Kardinal Ottaviani uttryckt med sorgsen stämma till författaren (fr. Wiltgen) "den teologiska kommissionen är i uruselt skick och allt verkar mycket dåligt; den europeiska alliansen har satt upp alla emot oss". Detta ledde till att den europeiska alliansen så småningom blev en 'världsallians'.
Antagandet av liturgischemat
Detta var som Ni förstår ett av de mest sorgliga ögonblicken under konciliet, och som fått de värsta konsekvenser man kan tänka sig. Biskop Zauner av Linz, Österrike var en av konciliets största liturgiska experter (man påstod så i alla fall). 'Problemet' med denne biskop var att han förespråkade folkspråket i prästernas breviarier, och att han i en intervju sade. "Fyra viktiga punkter har behandlats i konstitutionen om den heliga liturgien. Den första är att gudstjänsten måste vara en gemensam handling; vilket betyder att prästen bör göra allting i gemenskap med folket, och aldrig ensam". Användandet av folkspråket, var nödvändigt under sådana förhållanden".
Den andra punkten var att de troende skulle berika sig direkt av den Heliga Skrift, och inte endast genom predikningar. "Alla liturgiska funktioner inklusive äktenskapets rit, kommer from. nu att innehålla läsningar ur den Heliga Skrift. Den tredje punkten var att folket inte endast skulle be utan även lära vid den Heliga Mässan. Detta var särskilt viktigt, framhöll biskopen, i missionsområden, dit prästen endast kunde komma ett par gånger per år. Det var också nödvändigt i länder med totalitära regimer, där religionsundervisning utanför Mässan var förbjudet. Även i fria länder var detta nödvändigt; den moderna livsstilen är där sådan att de troende om de inte fick undervisning under Mässan, inte skulle ha tid för någon undervisning alls".
Den fjärde punkten rörde speciellt missionsländer. "Där det inte finns några stamsedvanor som innehöll vidskepelse skulle dessa nu introduceras i liturgien", sade biskop Zauner. Denna process, mer känd under namnet anpassning, "bör endast utföras genom godkännande av de lokala biskopskonferenserna med hjälp av lingvistikexperter. Godkännande från den Heliga Stolen krävs före denna "anpassning" träder i kraft". Biskopen framhöll vidare att han var 'väldigt tillfredsställd' med liturgikonstitutionen och att han aldrig trott "att de skulle ha uppnått så mycket". Vid tidpunkten för den slutliga röstningen sade Paul 6:"Det hela är inte en fråga om att utarma liturgien, tvärtom, så önskar vi återge liturgien på ett mer rent och genuint vis, mer i överenskommelse till sanningens och nådens källor, mera passande att förändras till ett andligt fädernearv åt folket". Det första offret för detta 'fädernearv' kom redan i början av schemats begynnelse, då statssekreterarens yngre bror (80 år) var tvungen att ge sin nödvändiga signatur. Denne var Gaetano Kardinal Cicognai och ordförande för den förberedande liturgiska kommissionen. Denne vägrade först att skriva under eftersom han ansåg schemat vara okatolskt. Efter påtryckning från Roncallis sida begav sig statssekreteraren tillsammans med ärkebiskop Felici och fader Bugning (den nya 'mässans' skapare) till honom med en uttrycklig order att skriva under.
Den gamle kardinalen var tårögd och sade rakt ut i luften, "de vill att jag skall underteckna detta, men jag vet inte om jag vill". Därefter lade han dokumentet på sitt bord, tog upp en penna och skrev under. Fyra dagar senare dog han. Man kan bara spekulera i hur många själar som har lidit för dessa herrars önskan att anpassa vår heliga religion till världsliga ideér och ismer!?!
Den tredje sessionen
Den tredje sessionen ägde rum mellan den 14/9 och den 21/11 1964. Många olika biskopskonferenser; bl.a. den amerikanska krävde av påven att man skulle snabba sig och önskade att den tredje sessionen skulle bli den sista! Den tidigare citerade ärkebiskop Sigaud sade med rätta och eftertryck: "många scheman har undangömts tack vare att 'vissa konciliefäder' försöker orientera Kyrkan bort ifrån dennas traditionella syn på lärofrågor - det finns dock många biskopar som vill leda Kyrkan på den inslagna traditionella vägen". Biskop Sigaud var även ledaren för den största oppositionsgruppen inom konciliet som gick under namnet "den internationella gruppen av fäder". Denna grupp betraktades liksom den romerska kurian som konservativa. Gruppen fick under konciliet mycket dålig stämpel eftersom de påstod sig företräda en "konservativ minoritets åsikter". Till denna grupp anslöt sig även ärkebiskop Lefebvfe och biskop Castro-Mayer. Så snart gruppen etablerat sig ordnade den ett eget tryckeri och spred viktig information bland konciliefäderna. Den tyska nyhetsbyrån "Katholische Nachrichten Agentur" som var husorgan för de tyska biskoparna och deras medlöpare, kallade biskop Sigaud och hans meningsfränder "för en grupp som medvetet och lömskt arbetade emot konciliets syften". Bl.a. den blivande 'kardinal Ratzinger var djupt besviken på denna internationella grupp eftersom han trodde att de liberala fäderna lätt skulle kunna få igenom sina förslag eftersom dessa hade majoriteten i konciliekommissionerna, nu hade plötsligt ett irriterande motstånd börjat synas'.
Religiös frihet
Mycket av den ursprungliga texten (liksom många andra texter) blev lömskt ändrade av de liberala. Kardinal Ottaviani sade bl.a. "att deklarationen framlade en princip som alltid följts, nämligen att ingen kunde tvingas vad gällde religiösa frågor. Men texten var skyldig till övertramp då den påstod "att den är värdig all heder som följer sitt eget samvete". Det vore bättre att säga att denne person var värdig tolerans, respekt eller kärlek. Principen att varje individ hade rätt att följa sitt eget samvete måste förutsätta att individernas samveten inte stod i motsats till den Gudomliga lagen. Många biskopar hävdade att texten borde revideras. "Från dess stil kunde man utläsa att unionen med de 'splittrade bröderna' skulle favoriseras". (Kardinal Palacios, Spanien). Vidare fortsatte kardinalen: "Endast den Romersk-katolska Kyrkan har av Kristus mottagit Kristi bud att gå och lära alla nationer det glada budskapet"! Ärkebiskop Parente från kurian ansåg det var 'olyckligt att konciliet skulle använda sin extraordinära lärokraft i ämbetet till att proklamera absolut religiös frihet'.
Judar och muslimer
Även denna fråga kom som bekant upp på konciliets dagordning - givetvis inte till fördel för det katolska folk som biskoparna sade sig representera. I en kommuniké som framlades av sekretariatet för kristen enhet sades det bl.a. :"De judiska ledarna på Kristi tid spelade en roll vid korsfästelsen som inte kan utesluta den skuld som hela människosläktet har... Dessa ledares personliga skuld kan inte pålastas hela det judiska folket, vare sig på Kristi tid eller nu". Man kan fråga sig om vissa konciliefäder påstod att även Kristus var en lögnare? Läs Matt. 23:35 och begrunda! En av världens många judiska ledare Z. Schuster chef för den amerikansk-judiska kommittéen i Europa kallade förslaget för "ett av de största framstegen i judisk historia". Man kan utan tvivel hålla med honom. Han var speciellt nöjd med att dokumentet innehöll "ett totalt förkastande av myten att judarna var ansvariga för Kristi korsfästelse". Ärkebiskop Heenan av England, vicepresident för sekretariatet för kristen enhet sade: "frågan om det judiska folkets skuld till Jesu död har givits alltför mycket betydelse". "Alla syndare - kristna såväl som icke-kristna - är skyldiga till Hans död". Vid röstningen var 2221 för och 88 emot dokumentet. Kardinal Bea var överlycklig och sade att det var 'en försynens skickelse' att texten behandlade alla icke-kristna religioner liksom den judiska".
Inget schema debatterades så häftigt och länge vid konciliet som det om Kyrkan i världen av idag. Roncalli sa för en gångs skull något vettigt när han i sin adress till konciliefäderna skrev: "Kristus har upplyst Kyrkan, och att det nu var Kyrkans uppgift att upplysa hela världen". Vi har ju sett hur dessa ord efterlevts...Istället för att leda alla människor till Kyrkan och Kristus blev slutfacit att 'Kyrkan och Kristus anpassade sig till okristna värderingar. Ärkebiskop O´Boyle av Washington, D.C. pratade å de amerikanska biskoparnas vägnar när han ansåg det vara nödvändigt att ägna en hel paragraf åt den 'ökade rassegregeringen i världen'. Kanske var det det detta som ledde till att många prominenta präster och systrar efter konciliet ställde upp på anti-rasist demonstrationer med Martin Luther King j:r och liknande personligheter. Liksom Joh. 23. bar ju som bekant även han 'på en dröm' - kanske gick båda drömmarna ut på att den 'sociala verkligheten skulle utmanövrera den andliga och moraliska'?
Led liberalerna några nederlag?
Givetvis kan hela konciliet kallas för ett enda stort nederlag för den katolska Kyrkans hävdavunna tro! Dock inträffade en (eller ett par händelser) händelse, som gav liberalerna ett kännbart nederlag! (Detta kallades av dem för den 'svarta veckan'). Det hela hade sin början i att Paul 6, gav jungfru maria titeln "Kyrkans Moder". Många tyska och holländska prelater kunde inte smälta detta - man kan ju fråga sig hur långt det hade fått gå om de även här hade fått fria tyglar? Kanske hade den heliga Jungfrun reducerats till en vanlig piga? Det hela kulminerade när Paul 6 gjorde intåg i Peterskyrkan på den 3:e sessionens sista dag, när han välsignade biskoparna, korsade sig endast en av tio. Så kan man mycket väl karakterisera dessa biskopars syn på påveämbetet och traditionen! Något för "katolskt magasin" att ta upp? - De borde ju citera denna händelse med glädje? Även den skandinaviska biskopskonferensen opponerade sig emot att ge den Heliga Jungfrun titeln 'Kyrkans Moder' - det kunde ju förarga 'våra splittrade bröder' - menade de. De skandinaviska biskoparna handlade överhuvudtaget på ett ryggradslöst sätt under hela konciliet, man kan inte bara skylla på de tyska biskoparnas inflytande. - Ve mig om jag icke förkunnade Evangelium...
Andligt förtryck
I och med konciliet tog ett kapitel vid i Kyrkans historia - detta kan utan tvekan kallas andligt förtryck! Bakgrunden var den att Biskop Carli - helt naturligt - reagerat emot schemat om religiös frihet och Kyrkans relation till icke-kristna religioner. Han skickade in klagomålen till Paul 6 i namn av 'de internationella fäderna' - en som vi tidigare sett konservativ grupp. Kardinal Cicognani, svarade biskop Carli ett par dagar senare, tackade för inläggen - men uttryckte sin förvåning över att dessa var formulerade av ett antal konciliefäder som gick under gruppen 'de internationella fäderna'. På grund av att varje konciliefader måste följa sitt eget samvete, kunde man dock ej ta upp dessa ämnen till behandling". En ren skär lögn fick biskop Carli sig till livs! De gängse procedurerna vid konciliet var dock annorlunda, när det gällde pastorala och teologiska ämnen, i artikel 57 sektion 3 stod följande - och godkänt av Paul 6-"Det är högst önskvärt att de flesta konciliefäder som tänker framlägga liknande ärenden bör gå samman och skicka fram en eller flera representanter som språkrör". Lögn, lögn, lögn! Är det inte något som genomsyrar den efterkonciliära 'kyrkan'? Man sopar undan 2 000 år av tradition och hänvisar till ett 'koncilium' som varken var dogmatiskt eller ofelbart. Det är från denna passus - denna rädsla - för allt sant katolskt - som dagens modernister fått sin styrka utav. Då kan man vara 'kyrkoherde' i tre år (som herr Degen) och hävda att man inte kan vidta några ändringar i församlingens liturgiska liv eftersom han varit här alltför kort tid. Då kan man som herr Brandenburg kläcka ur sig groda efter groda, och därefter påpeka att man blivit missförstådd! Då kan man ändra ALLA Kyrkans värderingar med hänvisning till en falsk 'koncilsanda'. Men om en traditionell katolik skulle vilja kandidera till församlingsrådet, då är det bra för nämnda herrar, att av rädsla lägga svansen mellan benen och enkelt avfärda personen i fråga att denne är emot 'konciliets anda', denne är rasist osv...Denna hycklardemokrati (någon teokrati finns inte längre inom Kyrkan) är högst ansvarig för miljontals själars liv, genom sina ständigt påkrängande lögner medverkar de automatiskt till att fler och fler katoliker förblir oinformerade om sin tro!!!
M.R.
Slutord
Det finns ett känt uttryck som heter 'för mycket av det goda...'! Utan tvekan har vi här fått motsaten oss till livs! Den ondska som samlats hos Kyrkans modernistiska falanger från I:a Vatikankonciliets dagar - ja, kanske ända ifrån Tridentinska konciliet, svepte på ynka tre år bort det mesta av Kyrkans dogmer, lärosatser och förnuft. Det har uppstått en skenreligion - en religion som inte längre framlägger Kyrkans och kristi lära - en skenreligion som är ett med världen, ett med Pehr Ahlmark, FN, Hagge Geigert, Jonas Gardell, Bnai B´rith, Bill Clinton osv. osv. Vi hoppas att dessa sidor som behandlat det ödesdigra möte som vi kallar V2 och som själsligen är ansvarigt för mycket fler liv än 2:a världskriget!!!